Efter andra världskriget började uppköpare dyka upp. Nu blev man medveten om värdet av etruskiska fynd och gravplundringar började i stor skala. ”Alla män grävde”, fick jag höra. Jag brukade besöka ett centrum för seniorer, där männen under mycket skratt och skämt berättade om äventyr de varit med om när de i skydd av nattens mörker grävde djupt efter skatter. Risken för ras var stor, liksom risken att gripas av karabinjärerna. Många av männen gjorde stora förtjänster. Idag påstår de att de unga inte gräver. En man sa att ”dagens ungdomar är alltför lata och bortskämda av sina mammor för att vilja utföra ett så hårt arbete”. Dessa män kallade sig aldrig etrusker.
De gamla männen berättade också om de svenska arkeologiska utgrävningarna som påbörjades under andra hälften av 1950- talet där Gustav VI Adolf deltog. Lokalbefolkningen engagerades i utgrävningarna, vilket gav viktiga inkomster till efterkrigstidens fattiga Blera. Gång på gång fick jag höra om dessa viktiga inkomster och om hur noggranna svenskarna var med löner och sociala avgifter. Männen skrattade gott åt minnet av hur svenskarna uppskattade det lokala vinet. Att de svenska studentskorna som deltog i utgrävningarna var söta och spännande att titta på gjorde givetvis det hela ännu bättre. Jag fick veta att kungen blev hedersmedborgare i Blera och att han ”adopterade” tre Blerabarn, som under flera år regelbundet fick motta ett mindre ekonomiskt bidrag från majestätet. En gång fick jag se en utbetalningsavi från svenska hovet.
Unga Blerabor visste inte mycket om den svenska närvaron. I skolan hade man varken pratat om svenskarnas utgrävningar eller om det lokala etruskiska arvet. Inte heller hade de gjort skolutflykter till den närbelägna antika gravplatsen. Men man sa att skolan nu har börjat visa intresse, och jag fick se exempel på förskolebarns arbete om den lokala historien och kulturen.