ur UPU rapport nr 1
Uppsala 1989
Anne Walder:
SÅ BÖRJADE UPPSALA PENSIONÄRSUNIVERSITET (1979-1985)
Omkring 1975 fick jag i en fransk lärartidning läsa om det nystartade “Université du Troisième Age” av prof Pierre Vellas i Toulouse. Jag tjänstgjorde i Haparanda och hade funderingar kring min egen pensionering. Jag fann hans idé intressant och undrade om andra människor eller om man i andra länder hade kommit på samma tanke. Ar 1977 erhöll jag ett stipendium för att besöka skolor i USA. Från Harvard University, Cambridge (Mass.), fick jag dokumentation om en nystartad “Institute for Learning in Retirement” samt rekommendationen att också kontakta en liknande organisation i New York.
Resan blev lyckad. Förutom intressanta besök på olika skolor i New York och Massachusetts kunde jag delta i föreläsningar för äldre i både Cambridge och New York (Institute for Retired Professionals”). ILR och IRP var en slags utbyggnad av “Center for Continuing Education” vid Harvard University, respektive “School for Social Research” vid New York University. Jag fick tillfälle till samtal med deras ansvariga ledare, Mr Hirsch i New York och Mr Rusk i Cambridge, som båda gav mig goda råd. Genom samtal med flera medlemmar i ILR och IRP kom jag att förstå hur organisationerna fungerade och vad arbetet betydde för de studerande.
Några år före min pensionering fick jag en ny lärartjänst i Uppsala. Vid den tiden kom jag också i kontakt med prof Jan Helander och läste hans bok, “Det långa mognandet”. Jag sökte kontakt med Uppsala universitet – någon gav mig Åke Vinterbäcks namn – för att få veta om det i Uppsala skulle finnas något intresse för en pensionärsverksamhet av typen “Université du Troisième Age”. Jag blev då tillrådd att ta kontakt med mitt uppslag hos i Uppsala verksamma studieförbund.
I brev till några studieförbund berättade jag om mina erfarenheter från USA: Om det ett år gamla ILR vid Harvard University med sina 100 medlemmar i eller kring pensionsåldern, om hur lärare rekryteras bland deltagare, om det tio år äldre IRP 1 New York, först en gren av the New School for Social Research, men nu helt självständigt och som 1977 hade 600 medlemmar och kunde erbjuda ett 70-tal kurser. Vid båda universiteten är studierna öppna för alla åldrar men de ordinarie kurserna följer det vanliga studiemönstret. Vid IRP och ILR planerar lärare och elever tillsammans vad och hur de skall studera. Detta öppnar nya och intressanta möjligheter.
Olle Alexandersson, dåvarande rektorn vid Kursverksamheten i Uppsala, svarade. Han sammankallade ett informellt möte i början av juni 1979 som leddes av prof Carl-Olof Jacobson. Närvarande var bl a prof Carl-Martin Edsman, arkivarie Walter Ehn, överbibliotekarie Gert Hornwall, universitetslektor Peder Hård af Segerstad och prof Gunnar Tideström. Vid detta tillfälle beslöts att verksamhet med pensionärsuniversitet skulle inledas i Kursverksamhetens regi. KV ställde till förfogande ett rum med telefon. Gudrun Utas, som tjänstgjorde vid KV, skulle assistera med råd och förmedla kontakterna med KV. Själv erhöll jag tjänstledighet en termin i taget med bibehållen lön. Detta blev för mig ett helt nytt slags arbete.
Efter några annonser i Upsala Nya Tidning, information i KV:s höstprogram och en tidningsintervju lanserade vi Pensionärsuniversitetet den 9 oktober 1979. Det skedde på Norrlands Nation och ett föredrag av docent Tore Frängsmyr lockade allmänheten. Efter en kort presentation av Olle Alexandersson tog jag själv blygsamt och nervöst till orda. Några blivande studiecirkelledare samlade intresserade kring fyra separata bord: Carl-Martin Edsman för religionskunskap, Irma Lockman för litteratur, Erik Tobé för ekologi och Rudolf Zeitler för konstvetenskap. Ämnena var inte närmare definierade, men kontakter togs och man kom överens om var och när man skulle träffas vidare. Så utvecklades cirklarna gemensamt efter deltagares och ledares synpunkter och önskemål. Alltfler deltagare anslöt sig efterhand och nya cirklar startades.
Efter någon tid ringde en nybliven medlem till mig och föreslog att man då och då skulle få höra en gemensam föreläsning och därefter samlas till en kopp kaffe. Det blev början till våra månadsmöten som infördes mera regelbundet redan från 1980. Vi reserverade första tisdagen i varje månad i pensionärernas fritidslokal på Dragarbrunnsgatan. Att finna föreläsare var inte svårt. Vi tyckte att kaffe och småkakor hörde till dessa samlingar. Men att oorganiserat få hjälp med kaffekokning, dukning, servering och diskning blev betydligt svårare. Det finns en viss passivitet hos pensionärer. Är det institutionernas fel? Åldringsvårdens, “omgivningens”, ålderns? Med tiden ordnades dock alla dessa liksom många andra praktiska frågor genom tillkomsten av den s k arbets- gruppen som organiserar och fördelar arbetet inom sig och där för varje år medlemmar i Pensionärsuniversitetet frivilligt ställer upp.
I alla fall var denna början uppmuntrande. Verksamheten och antalet medlemmar ökade. Men hur skulle man informera alla medlemmar om allt som gjordes eller planerades? Att anlita pressen hade blivit för dyrt, att skriva till varje medlem tidsödande. Så kom Informationsbladet till. Det var vår ambition att skicka varje medlem ett blad varje månad. Förutom information om föreläsningar, studiecirklar och studieresor ville vi gärna ha något att fylla bladet med. Vi införde recensioner av böcker eller artiklar som kunde intressera pensionärer som bl a Jan Helanders bok, utdrag ur olika tidskrifter m m. I detta syfte fick jag goda råd av Sioma Zubicky, redaktör för Stockholmspensionärer- nas tidskrift “‘Välkommen”. Jag fick använda de rubriker eller artlklar i tidskriften som jag ville.
Jag vädjade också till läsarna att skicka in några rader för att göra Informationsbladet intressantare och samtidigt låta det bli en länk medlemmarna emellan. Till en början ett svagt gensvar. Åter denna passivitet! Man tar emot vad som bjuds, men att själv ta ett initiativ drar man sig för eller vågar inte. Då försökte jag med något annat. Från “Välkommen” tog jag några rubriker från den frispråkiga krönikan “Go’ vänner”, som jag återgav precis som de var, men samtidigt la jag till några egna påhitt såsom “Äldre dam med katt söker bekantskap med äldre fiskare med sommarstuga .. ” Då kom reaktionerna. Jag blev uppringd och minst sagt förmanad. “Är detta Pensionärsuniversitetet?” Jag fick tillfälle att om och om igen förklara vad jag var ute efter. Så småningom kom också bidragen från alltfler medlemmar och ofta av mycket hög kvalitet.
Efter ett års slitsam men stimulerande verksamhet närmast på personlig basis men med KV:s stöd och en klar utvecklingsmöjlighet i sikte togs initiativ till bildandet av Föreningen Uppsala Pensionärsuniversitet. Den 15 december 1980 tillsattes en interimsstyrelse för att utarbeta stadgar och riktlinjer för föreningens verksamhet. Vid ett extra möte den 26 januari 1981 antogs föreningens stadgar och utsågs den första ordinarie styrelsen. I denna ingick Anne Walder, ordförande, Oscar Jernberg, Robert Myrdal, Margit Persson och Rudolf Zeitler samt de två suppleanterna Ruth Bohman och Åke Vinterbäck.
Föreningen tilldrog sig allt större intresse och ökade i omfattning. År 1985 hade föreningen uppgefär 300 medlemmar. Många var aktiva. Verksamheten var i full gång och Uppsala Pensionärsuniversitet hade goda förbindelser med utlandet. Jag kände att det var dags för mig att lämna ordförandeskapet. Margit Persson tog över och föreningen växte vidare.
Jag önskar den fortsatt framgång.
—————————————————————–
Nedan visas bilder på några personer som var aktiva under de första åren (ur vårt Bildarkiv)
