ur UPU rapport nr 2
Uppsala 1994
Åke Vinterbäck:
Vägen var utstakad när Anne Walder och Margit Persson 1989 lämnat av. Stadgar fanns och följdes. Föreningens ändamål var dels att anordna
studieverksamhet för äldre, dels att hålla kontakt med liknande organisationer inom och utom landet. Bakom stadgarna men outsagt fanns den redan väl förankrade tanken att aktiv studieverksamhet, om så även genom att bara lyssna på intressanta föreläsningar och väckas till samtal, hade en stimulerande inverkan på kropp och själ. Dessutom – också det outtalat – låg en viss kvalitetshänvisning i själva namnet pensionärsuniversitet. Våra båda föregångsgestalter var ense i allting och följdes åt under de första tio åren i allt. De ledde gemensamt verksamheten, var gemensamt och tillsammans ledamöter i AIUTA:s styrelse, den ene ordinarie och den andre suppleant, men liksom i UPU spelar detta ingen roll. Man får göra sin röst hörd och påverka hur som helst. Från AIUTA hämtade de sina modeller och de visste mycket väl att alla motsvarande organisationer i utlandet hade en nära universitetsanknytning och att målsättningen där var studier, forskning och samhällstjänst, på franska “information, recherche et service à la societé”. Anne Walder och Margit Persson förstod att så här till att börja med fick man nöja sig med en låg profil och att det var mycket nog att kunna samla pensionärer till studieverksamhet (med kaffe och bullar) och att lämna till våra medverkande specialister att utforma verksamheten så nära seminarie- och forskningsliknande verksamhet som möjligt. Och de nådde sina mål över förväntan, dessa beundransvärda kvinnor. Zeitler, Edsman, Myrdal och Tobé och i viss utsträckning Gunnar Tideström, lockade fram det bästa av sina medarbetare. Cirkeldeltagare förmåddes att skriva promemorior, hålla egna anföranden och ibland att producera ett kompendium. Och de ordnade, i mycket Myrdals och Zeitlers förtjänst, välbesökta seminariedagar på Biskops-Arnö och i Sigtuna (1984 och 1985).
Till saken hör att Storbrittanien på initiativ av Peter Laslett, Cambridge, organiserade pensionärsuniversitet utan någon som helst koppling till universiteten och de yngre generationernas medverkan och fick med tiden fram en slagkraftig organisation, Third Age Trust, vid sidan om det välkända Open University. The Third Age Trust ordnade liksom AIUTA regelbundet återkommande och välbesökta U3A-kongresser (U3A = University of the Third Age). Pensjonistuniversitetet i Oslo anslöt sig helhjärtat till den engelska modellen och anslöt sig aldrig till AIUTA. Men Anne Walder och Margit Persson lyckades genomdriva ett godkänt i AIUTA tack vare samarbetet med Folkuniversitetet, vars ena huvudman ju är respektive lokala universitet, som alltså för oss blev medlemsgrundande. AIUTA:s kritik av den engelska modellen, “mutual aid and self-help”, var den uppenbara risken för en successiv nedtrappning av ambitionsnivån, inte så mycket när det gällde undervisning utan snarare i fråga om forskningsanknytning och framtagande av samhällskritiska studieobjekt, t ex ifråga om äldres beroendeställning och sociala status. Utan tvekan har AIUTA-företrädarna inte så litet rätt. Sådan var alltså situationen när Anne Walder och Margit Persson lämnade över. Och detta är de problem vi fortfarande arbetar med.
Vi har under de gångna fem åren blivit vakna över att vi inte är något studieförbund och att vi inte konkurrerar med dessa, även om det ibland
kan verka så. Den styrelse som tog över 1989 har verkat i Anne Walders och Margit Perssons anda. Vi förlorade Tobe och med tiden Edsman, men vi har haft glädjen att se Zeitler och Myrdal ställa sig till förfogande och fått många nya ledare, som med framgång lotsat oss genom det dialektiska samtalets undervisande kraft. I bilagans studieredovisning ser det ut som om vi enbart följde upp tidigare verksamhetsmodeller, men jag vill ändå försöka peka på tecken till förnyelse och utveckling.
Först kan vi säga att vi rent kvantitativt har utvecklats på alla fronter. Vårt medlemstal har under de sista fem åren stigit från cirka 100 år 1989 till över 1000 i dag, trots att vi från vår matrikel avlägsnat alla som slutat betala sin årsavgift. Antalet cirklar har stigit från drygt 15 år 1989 till 25 à 30 idag. Föreläsningsverksamheten har mer än fördubblats. Månadsföreläsningarna som sedan 1990 ges med två samlingar i månaden, lockar numera 100-150 personer, ofta mer, och nya lokaler har måst anskaffas (Missionskyrkan, Magdeburg).
När det gäller den individuella studiesatsningen, så viktig för bevarandet av fysisk och psykisk spänst, är vi ju handikappade av att inte använda
formella prov som test- och stimulansmedel, men vi har den uppfatt- ningen att det i cirklarna av purt intresse arbetas med stor målmedvetenhet. Det sägs ju att språkstudier är särskilt effektiva återkopplare till välbefinnande och hälsa. Men som det redovisas på annat håll i denna skrift kan det visas att motsvarande gäller även för andra ämnen och slag av studier.
Skrivarstugan som infördes våren 1991, gavs under Birgitta Holms ledning en verklig slagkraft och lever vidare med stor intensitet. Många både goda och svåra minnen har där getts röst till vänners förtröstan och barnbarns glädje. Hur utvecklande ett studiebesök kan vara när det är väl planerat och genomfört, har också exemplifierats i föreliggande skrift. Det är den s k arbetsgruppens förtjänst att studiebesök inom och utom Uppsala regelbundet kunnat ordnas, blivit väl valda och planerade och därför i regel övertecknade.
Försöksverksamhet med andra universitetsliknande studieformer har också prövats i många fall med stor framgång. Dit hör de internatseminarier och den paneldebatt som ordnats under den senaste femårsperioden. För seminarierna har det varit en målsättning att vistas tillsammans under 2-3 dagar och då helt och hållet ägna sig åt det förelagda temat. De båda kulturhistoriska seminarierna som efter en tids dvala återuppväcktes på Biskops-Arnö 1993 och 1994 – Mälardalens äldsta historia och Mellankrigsårens kultur – blev ämnesmässigt stora framgångar men tyvärr små i deltagarfrekvens i jämförelse med motsvarande under 80-talet. För framtiden kan säkert nya former av dessa seminarier utvecklas och kanske bättre knytas till ett helhetsperspektiv på verksamheten. Paneldebatten – också den kommenterad på annat ställe – ordnades våren 1990 och gällde Uppsalas “Översiktsplan -90”. Ett antal politiker ställde upp och debatten väckte starka känslor. I debatten förenas praktisk nytta med intellektuella övningar. Nya debattämnen har då och då dykt upp men förverkligandet runnit ut i sanden. Som alltid med slagkraftiga nummer kräver sådana övningar många medlemmars tid och planeringsdisciplin. Men roligt kan det vara.
Det som bäst förklarar den kraftiga ökningen av föreningens medlemstal är kanske ändå föreläsningsserierna i konst, musik och historia, för närvarande ledda av Teddy Brunius, resp Sven Alin och Anders Carlberg, tidigare under många år även av Rudolf ZeitIer, Ann-Marie Sälde och Robert Myrdal. Intresset för konst och musik är stort och växande. Den förra kursen är numera dubblerad. De är välplanerade, välgenomtänkta och stimulerande. De är också lokalkrävande och torde bli det ännu mer i framtiden. Vi kastar gärna våra blickar på universitetet och ett förhandlingsinitiativ är inte långt borta.
I skuggan av dessa stora serier har vi kunnat inbjuda till mindre, mera seminarieliknande serier av stort intresse. Bland dessa vill jag särskilt nämna Eyvind Sjöholms kurser kring kyrkor, kyrkokonst och kyrkohistoria, alla med visningar på plats på olika håll i Uppsala. En liknande, kortare och temainriktad serie ordnades hösten 1992 av en grupp PU-medlemmar under ledning av Harriet Wicklund och inspirerade av den då aktuella rörelsen “Att åldras är att växa”. Temat var “Etik i vardagslivet” med följande delföreläsningar: “Etik i arbetslivet”, “Etik i vården” och “Etik i politiken” av respektive Lennart Koskinen, Gunnar Dahlström och Nils Brage Nordlander. Det var en serie som man skulle önska i repris och en lätt hanterbar arbetsmodell för kommande behov.
Det område där vi under de gångna åren inte hunnit tillräckligt långt, avser närmast undersökande forskning på temat de äldre och samhället. Det finns flera skäl att satsa på sådan insats. Medverkan i forsknings- och utvecklings- arbete utgör en betydande stimulans och en höjning av livskvaliten. Visst finns det många forskningsfält där de äldre är specialister just på grund av sin ålder. Vi tycks gå till mötes ett märkligt samhälle med en stor utanförstående kader av erfarna och fysiskt och psykiskt aktiva människor. I stället för ett grått kollektiv i livets slutskede är förvisso många av våra pensionärer aktiva och livsdugliga under en halv, ibland en hel generation av tid. Samhället har ännu inte upptäckt detta oerhörda slöseri. Äldrepolitik är mest pensionsförmåner. Även om många enskilda löser sina problem, finns här ett öppet fält för forskning och utvecklingsarbete. Ingen skulle bättre än de äldre själva kunna befatta sig med sådana frågor och argumenten bör finnas med i pensionärsuniversitetens verksamhetsplanering. Helst i samverkan med universitetens socialgerontolo- giska expertis.
Fram till 1993 har Uppsala Pensionärsuniversitet lyckats bevara en ordning med helt kostnadsfri undervisning. I föreningens tidigare skede var lokalkostnaderna låga och cirkelledare och föreläsare arbetade helt på ideell grund. Information om verksamheten meddelades i ett informationsblad, vars första nummer utkom den 1 november 1979. Sommaren 1989 utkom nr 81 och sommaren 1994 nr 126. Lokaler ställdes till förfogande av Folkuniversitetet och Uppsala kommun (Pensionärernas fritidslokal). Genom Folkuniversitetet erhöll vi cirkelbidrag och från kommunen sk kulturbidrag. Merparten kostnader täcktes av föreningens årsavgift. När föreningen växte visade sig denna finansiering svårhanterlig men först 1993 blev läget sådant att det var tveksamt med en finansiering, baserad enbart på årsavgifter. Styrelsen beslöt då lägga en schablonavgift på studiecirklar och föreläsningskurser. Från 1994 utgör den 100 kr för cirklar och 50 kr för kurser, allt räknat per person och termin. Årsavgiften är för närvarande 150 kr. Avgifterna ökade expeditionsarbetet, men ökningen var hanterbar. Ett stöd i beslutet att avgiftsbelägga kurser var det faktum att samtliga övriga svenska pensionärsuniversitet utom Västerås arbetar med samma system.
Mycket av vår planering av verksamheten är beroende av kontakterna med övriga svenska pensionärsuniversitet. För underlättande av den ömsesidiga informationen beslöt i okt 1986 de då bildade pensionärsuniversiteten att tillskapa ett samrådsorgan. Antalet PU:n i Sverige var då fem (Göteborg, Karlstad, Umeå, Uppsala, Västerås). År 1989 hade antalet stigit till 8 och i dag är antalet 15. De flesta högskoleorter har alltså även ett pensionärsuniversitet. Folkuniversitetet står generöst för en stor del av kostnaderna för dessa samråd. De flesta träffar har ägt rum i Stockholm. På senare år har några pensionärs- universitet velat visa upp sig i anslutning till dessa sammanträden och utformat ett trevligt lokalprogram. Umeå inledde 1990, Uppsala fortsatte 1992 och i höst gäller det Linköping. Göteborg inbjöd 1991 till seminarium på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och Stockholm 1993 till samling på Vår Gård i
Saltsjöbaden. För närvarande diskuterar vi en fastare form för det nationella samarbetet med bl a en stående ledningsgrupp som under vissa förhållanden skulle kunna representera samtliga anslutna pensionärsuniversitet. Bortsett från ovannämnda samrådsmöten har vissa PU:n ordnat ömsesidiga studiebesök, för Uppsalas del har detta även gällt Helsingfors (1991) och Köpenhamn (1993).
Det vidare internationella samarbetet sker eljest genom AIUTA, som också anordnar utbytesresor. AIUTA omfattar drygt 100 titulärmedlemmar och cirka 25 associerade medlemmar världen över. Genom titulärmedlemmarna har knutits ytterligare några hundra s k filialer. I Sverige har Uppsala och Göteborg titulärmedlemskap och Stockholm har ansökt härom. Övriga svenska pensionärsuniversitet är filialer till dessa. AIUTA:s beslutande organ är en generalförsamling. Generalförsamlingen väljer styrelse med fyraåriga mandat. Sedan 1990 har Sverige där representerats av Åke Vinterbäck och Britt Thorén, Göteborg. Vid årets generalförsamling invaldes Lars E Billton, Kungsbacka, och Birgit Naeslund, Stockholm. AIUTA organiserar internationella kongresser vartannat år. I år hölls kongressen i Jyväskylä. Är 1996 hålls den i Reims, Frankrike.