ur UPU Rapport nr 7
Ragnar Bergling:
EN FLYGANDE START 1979
Uppsala Pensionärsuniversitet, UPU, har länge varit en doldis i det uppsaliensiska kulturlivet. Kunskapen om vår existens har gått som rekommendationer från person till person. Broschyren om vår verksamhet hör 2000-talet till.
När vi nu vill sätta lite ljus på hela vår 2S-åriga verksamhet känns det naturligt att återigen minna om det märkliga mötet den 9 oktober 1979, från vilket datum vi räknar vår historia och födelsen av Sveriges första pensionärs- universitet, PU. Verksamheten startade nämligen redan den dagen, medan föreningen Uppsala Pensionärsuniversitet formellt bildades först 15 december 1980. Då tillsattes en interimsstyrelse för att utarbeta stadgar och den 26 januari året därpå antogs stadgar och valdes den första ordinarie styrelsen.
Mötet den 9 oktober hade sammankallats av Stiftelsen Kursverksamheten vid Uppsala universitet för att utröna intresset och hölls i Norrlands nation. För det inledande föredraget svarade dåvarande docenten Tore Frängsmyr, sedermera professor i idé- och lärdomshistoria och alltfort uppskattad föreläsare hos oss. Ämnet var passande nog “Det effektiva samhället eller det goda livet – utopier i västerländsk idéhistoria”, varefter den tänkta planen om ett pensionärsuniver- sitet presenterades av idégivaren och inspiratören, lektorn Anne Walder.
Verksamheten inleddes redan vid mötet. De församlade var uppenbarligen entusiasmerade av tanken att få till stånd ett pensionärsuniversitet. Fyra i förväg vidtalade gruppledare tog emot vid skilda bord: Carl-Martin Edsman för religionskunskap, Irma Lockman för litteratur och Rudolf Zeitler för konst-vetenskap. Det studiearbete som här kom igång kring dessa ämnesområden har sedan dess varit kärnan i vårt utbud.
Den fjärde vidtalade var överlantmätare Erik Tobé, som sagt sig inte ha haft något utpekat intresseområde. Han har berättat att vid hans bord samlades en brokig skara av dem som blev över, en pensionerad skoldirektör, en stads- kamrer, en barnmorska, en ingenjör och en länsfiskeinspektör. Det visade sig dock snabbt att även denna grupp kunde enas kring en gemensam intressesfär: Övre Norrland. Därmed var också vårt pensionärsuniversitets mest långlivade studiegrupp bildad. Den är fortfarande i arbete. År 1985 beslöt man att utvidga cirkeln till att omfatta hela Norrland. Inom denna studiegrupp kom ännu ett viktigt idéinslag i ett pensionärsuniversitets arbete att få genomslag, nämligen dokumentation av studiearbetet. Under de första fem åren utgavs årligen rapporter som tillsammans innehåller de 24 uppsatser, som de 10-15 medlemmarna i gruppen skrivit och diskuterat, i många fall tillsammans med gästande forskare.
Här finns alltså redan från start de bärande idéerna med ett pensionärs-universitet på plats: att möjliggöra för människor utrustade med nyfikenhet, lust att lära och vana vid studier att tillsammans söka ny kunskap i själv- styrande grupper, där egentligen alla är lärare i kraft av egen yrkeskunskap och livserfarenhet och där resultaten av studierna sammanfattas och förs vidare i olika former av redovisningar, i bästa fall publicerade rapporter.
Ett fristående universitet
På en punkt skilde sig dock det nya pensionärsuniversitet – och skiljer sig fortfarande – från de franska och amerikanska förebilderna. Det är i frågan om anknytningen till moderuniversiteten. Där fick vi en lösare anknytning via Kursverksamheten (nuvarande Folkuniversitetet), inte som i Frankrike och USA, direkt inordnade i moderuniversitetets organisation. Vi fick därmed inte den närhet till pågående forskning som samlokalisering i universitetslokalema kanske skulle kunnat ge, ej heller tillgång till de kontaktnät som universitetet under åren utvecklat via uppkoppling till internet och e-postkatalog. Vi har heller inte utnyttjats av moderuniversitetet i dess allmänna undervisning såsom skedde hos våra amerikanska föregångare.
Däremot har vi redan från start haft stor glädje av de personliga nätverk, som många av våra ledare av cirklar och föreläsningsserier haft med sig från sin tidigare tid som lärare vid stadens båda universitetet. Över huvud taget har vårt pensionärsuniversitet haft stor dragningskraft på högutbildat folk, en effekt av att vara verksamt på en universitetsort. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att vår svenska lösning har accepterats när vi sökt medlemskap i vår internationella organisation AIUTA (Association Internationale des Universites du Troisieme Age).
En fördel med den lösare bindningen till moderuniversitetet är utan tvivel att vårt “den tredje ålderns universitet” kan uppträda som ett fritt universitet, det vill säga öppet för alla, utan krav på akademiska förkunskaper hos blivande medlemmar och utan examensprov men med självpåtagna ambitioner att bedriven studieverksamhet skall hålla hög kvalitet, präglas av vilja hos både gruppledare och deltagare att utvinna nya insikter i valt ämne ur källor, littera tur, egna kunskaper och livserfarenheter och – när det fungerar som allra bäst – summera och dokumentera vunna resultat.
Utvärdering av verksamheten 1994
På styrelsens uppdrag genomförde Lars-Gunnar Holmström 1994 en utvärdering av vår verksamhet, via en enkätundersökning till alla våra medlemmar, 927 personer varav 72 % var kvinnor. Undersökningen kompletterades med ett antal intervjuer med nyckelpersoner inom verksamheten. Redovisningen våren 1995 innehåller tänkvärd läsning.
Den typiska UPU-medlemmen anges vara “en gift eller samboende kvinna mellan 70 och 80 år med någon form av eftergymnasial yrkesutbildning, vilket i ca 1/3 av fallen innebär någon akademisk utbildning. Den typiska UPU- medlemmen har vid tidpunkten för pensioneringen varit kommunalt anställd. Endast 15 % av UPUs med-lemmar har varit anställda vid Uppsala universitet och ytterligare 2 % vid Lantbruksuniversitetet.”
De dominerande motiven för att delta anges i tur och ordning vara “att skaffa mig nya kunskaper inom för mig intressanta områden “, “att hålla mig intellektuellt i form “, “få större omväxling i min vardag” och “att träffa andra människor och kanske få nya vänner”. När det gäller aktivitetsgrad tycks 1/3 ha deltagit ett par gånger i månaden och 1/5 en gång i veckan eller mer. De lågaktiva å andra sidan tycks mer ha angivit tidsbrist som orsak än ointresse för utbudet. Nästan alla förnekar att hög studietakt, hög nivå eller höga avgifter skulle utgöra studiehinder för dem. Studieutbudet fick genomgående höga poäng. Det gäller särskilt från del tagare i studiecirklar och resor.
Även om undersökningen genomgående förmedlar en starkt positiv inställning till verksamheten framkommer även några kritiska synpunkter som utredaren lyfter fram:
• Medlemmarna känner i allmänhet inte till UPUs internationella ursprung (det vill säga influenserna från föregångarna i Frankrike och USA)
• Även styrelse och refererensgruppsmedlemmar har inte sällan en vag, några rent av negativ inställning till det internationella organ vi är anslutna till (AIUTA)
• Mer än en fjärdedel av medlemmarna avvisade en fastare anknytning till universitetet, “det är bra som det är”
• En tiondel önskade tvärtom fastare anknytning till universitetet, vilket skulle möjliggöra en nivåhöjning på aktiviteterna
• Självständigheten får inte äventyras men brist på analys och diskussion av målfrågorna i vårt pensionärsuniversitet gör gränsen till övriga studieförbund diffus.
Strategiseminariet 1997 och utvecklingen fram till 2004
Ju mer vi närmade oss millennieskiftet desto tydligare förmärktes ett stigande intresse för visionsfrågor. Ett bokslut för 1900-talet kändes naturligt, rent av angeläget, för att möta en alltmer pirrande önskan att formulera visioner om UPUs färdriktning in i det nya årtusendet.
Styrelsen inbjöd 7 mars 1997 till ett policyseminarium för att diskutera, dels mera näraliggande problem kring vår ekonomi och vårt förhållande till huvudmän, syster- och samrådsorganisationer, dels de mer långsiktiga frågorna om verksamhetens innehåll, nivå och former. Diskussionerna fullföljdes i en policygrupp. Gruppens förslag redovisades till styrelsen den l oktober 1998, men hade då i vissa delar redan varit föremål för styrelsens ställningstagande. För att om möjligt undvika alltför många upprepningar har de olika frågorna här tagits upp under egna rubriker och följts fram till nutid (2004).
Mål- och kvalitetsfrågor
Strategiseminariet konstaterade att vår verksamhet drivs “för pensionärer och av pensionärer”. Enighet rådde också om att något krav på högskoleutbildning inte skulle ställas för medlemskap. Däremot efterlystes möjligheter att uppnå någon form av “samverkan med forskningsprojekt vid universitetet rörande frågor av vikt och intresse för pensionärer” och möten i tvärvetenskapliga träffar kring t.ex. energi- och europafrågor.
I den efterföljande policygruppens arbete utvecklades tanken att redan under läsåret 1999 få igång en “mer forskningsorienterad verksamhet” kring ett knippe tänkbara ämnesområden. Det skulle kunna bidra till att viktiga bitar ur de äldres kunskapsbank kunde återföras till samhället samtidigt som det skulle ytterligare stimulera oss äldre att hålla hjärnorna igång. Några av förslagen rörde vår egen situation, t.ex. hur vi ser på oss själva och vår ålderdom, hur de etiska frågeställningarna ser ut när det gäller prioriteringarna i vården, för att inte tala om anhörigvårdarnas erfarenheter i relation till kommunala insatser. Andra möjligheter till projektliknande studier kunde sökas t.ex. i utvecklingen av olika områden inom EU, i miljöarbete och i förändringar av värderingar över tiden. Fältet för ett forskningsorienterat arbetssätt konstaterades egentligen ligga vidöppet också för vårt eget studiearbete.
Bland arbetsformerna erinrade man om hur cirkeln “Övre Norrland. Liv och kultur” redan vid starten av UPU arbetat med sina rapporter. Man föreslog även bildande av granskande referensgrupper, t.ex. för att utvärdera och följa då aktuella projekt som “Äldre 2000”, den översiktliga planeringen i Uppsala eller landstingets projekt “Vårdens svåra val”. Andra arbetsformer kunde vara temadagar, som förekommit på 80-talet i UPU, hearings, föreläsningsserier och seminarier, det sistnämnda en väl utvecklad arbetsform inom de finska pensionärsuniversiteten.
Resultatet av policygruppens förslag blev ett uppdrag till Per Malmberg och mig att försöka starta några projekt. Den 7 september 1999 möttes ett trettiotal personer för att diskutera våra fyra förslag: ” Vad hände egentligen den tid vi själva var unga?”, “Anhörigvården och vi äldre i vården idag”, “Medias bild av oss äldre och vår egen bild” och “Etik-frågorna och vi äldre i vården idag”. Resultatet blev att två cirklar kom till stånd kring de två första ämnena.
På policygruppens förslag inrättade styrelsen 2001 en rapportserie, vars två första bidrag blev sammanfattningar från de två ovan nämnda cirklarnas arbete. En tredje rapport tillkom 2002 som resultat av tre cirklars arbete kring temat “Att bli och vara pensionär”. Det cirkelarbetet fullföljdes även med ett seminarium med lokala politiker i valrörelsen 2002 och ett remissyttrande på Äldreberedningens första betänkande “Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring”. En fjärde rapport “Äldre – en resurs på arbetsmarknaden” (2003) utgör en redovisning av ett idéseminarium 27 augusti 2003 anordnat av FoU-centrum äldre och UPU i samarbete med SPF och PRO, Uppsala.
År 1997 utarbetades för första gången en broschyr med information om UPU. Den har fortlöpande tryckts om i små upplagor för att den senaste editionen alltid skall vara aktuell. På Internet har vi en hemsida (www.upu.nu). Under FNs äldreår 1999 anordnade Uppsala kommun en äldredag som sedan utvecklats till en årligen återkommande Äldremässa. Vi har deltagit i den med bokbord, där vi presenterat våra rapporter, talat med folk om vår verksamhet och delat ut vår broschyr med inbladad pg-blankett.
Därmed kan sägas att pensionärsuniversitetet har öppnat sig för att spela en mer aktiv roll i samhället.
Medlemstillväxt och administration
Det har tid efter annan diskuterats vilken lämplig eller optimal storlek UPU bör ha, särskilt med hänsyn till att det organisatoriska och administrativa arbetet sköttes och fortfarande sköts aven grupp frivilliga utan ersättning, en grupp som kallats Arbetsgruppen (se avsnitt 6.1). Vid tiden för policyseminariet (mars 1997) hade vi noterat 1000 medlemmar och vi förutsåg en årlig ökning på 10 %. En övre gräns för vad administrationen kunde klara ansågs nära. Att i stadgarna maximera antalet medlemmar ansågs inte lämpligt. En viss förstärkning av vår datorutrustning parad med kurser i datoranvändning för Arbetsgruppens medlemmar ansågs vara en bättre väg. Den utvecklingen har fortsatt och förstärkts. Under 2003 har Arbetsgruppen gått igenom alla sina arbetsuppgifter, såsom expedition, studiesamordnare och utförare av studiebesök och reseverksamhet, och sammanfattat dem i en arbetsordning, som även fastställts av styrelsen.
Idag 2004 har vi ca 1750 medlemmar. Medan föreningslivet som helhet under det senaste decenniet tappat medlemmar i en skala som oroar, upplever vi tillsammans med övriga 25 pensionärsuniversitet att vi snarast växer så det knakar. Den oförtröttliga Arbetsgruppen klarar ännu på frivillig bas sina uppgifter. Det kan vara värt att påminna om att Arbetsgruppen ursprungligen kom till för att svara för kaffet som inledde månadsföreläsningarna! Med tiden har den erhållit många och andra viktiga uppgifter när UPU vuxit. Gruppen söker själv sina medarbetare när det uppstår vakanser, vilket ger den inre sammanhållning och arbetsglädje som i sin tur kan vara en förklaring till att UPU fortfarande klarar sin verksamhet utan löneanställda. Även våra två referensgrupper fungerar i stort sett på motsvarande sätt genom självförnyelse vid avgångar.
Ekonomi
Fram till vårterminen 1996 har vi haft läsåret som budgetår. Från och med 1997 övergick vi i vår ekonomiska redovisning till kalenderår. Höstterminen 1996 kom därför att sammanföras med 1997 till ett treterminsår.
Fram till 1993 kunde UPU erbjuda en kostnadsfri undervisning. Därefter har det varit en återkommande fråga hur man skall få balans mellan kostnader och intäkter för studieverksamhetens olika delar. Policygruppen rekommenderade 1998 att månadsföreläsningama skulle betraktas som en medlemsförmån ingående i medlemsavgiften och att studiebesök och resor skulle bära sina egna kostnader, vilket styrelsen godkände. Policygruppen rekommenderade att också cirklar i fortsättningen borde täcka sina egna kostnader. Att som dittills låta föreläsningsseriernas överskott täcka cirklarnas underskott skulle annars snabbt tära på föreningens besparingar eftersom föreläsningsintäkterna visat klara tecken på att minska medan cirkelkostnaderna hela tiden ökat.
Detta satte igång en utdragen anpassningsprocess. Ett första steg på vägen var att införa differentierade avgifter för korta och långa cirklar. Även om de statliga bestämmelserna för bidrag till cirkelverksamhet efterhand har minskat kraven på antal medlemmar i en godkänd cirkel så har våra låga avgifter inte inom rimliga gränser givit kostnadstäckning för cirklar med få medlemmar och många undervisningstimmar.
Ett andra steg tog styrelsen 2003 när man beslöt att differentiera cirkel- avgiftema i tre intervaller, att maximera cirklarnas längd till 24 timmar/termin och att kräva minst sex deltagare inklusive ledare i godkänd cirkel. Lägsta avgift för deltagande i cirkel sattes till 300 kr, vilket i jämförelse med motsvarande cirklar inom studieförbunden fortfarande kan anses som lågt. Främsta ambitionen inom vår studieverksamhet har dock alltid varit att få igång alla cirklar som utannonseras i Medlemsbladet. Bakom dem står ju mycket kunnigt folk med gedigna kunskaper inom sina studieområden. Genom klok tillämpning av våra självvalda regler torde detta också vara möjligt.
Vårt förhållande till andra pensionärsuniversitet och studieförbund
Vid strategiseminariet 1997 belystes rätt ingående skillnaden mellan vårt pensionärsuniversitet och studieförbunden. De senare styrdes allt tydligare bort från nationella utbildningsprogram ner mot skräddarsydda utbildningar på lokal och regional nivå för bestämda grupper och företag. Folkbildningsarbetet kämpade med att attrahera fler av de yngre och medelålders som ledare och deltagare. Lokalmässigt skärptes konkurrensen om studielokaler för studieförbunden på grund av hyreshöjningar, omförhandlingar av avtal och indragningar av lokaler till andra ändamål inom kommunal verksamhet.
Vi hade det lättare genom vår koncentration på bildningscirklar med äldre deltagare lediga på dagtid. Behovet av lämplig, stor lokal för våra månads- föreläsningar var dock ett problem, eftersom vi även krävde toaletter och hiss från markplan, centralt läge eller nära till busslinjer. I relationerna prioriterade vi universiteten, Folkuniversitetet, Upplandsmuseet, länsforskningsråd och aktiva pensionärer, medan bildningsförbunden framför allt sökte förenings- livskontakter.
I dag har vi fortfarande såsom de flesta pensionärsuniversitet i landet ett utvecklat tekniskt samarbete med Folkuniversitetet. Vi rapporterar vår statsbidragsberättigade verksamhet genom dess organisation. Folkuniversitetet sköter våra löneutbetalningar till de cirkelledare som tar ut ledararvoden, upplåter rum för vår expedition, som även har tillgång till sammanträdeslokal, kafferum och all kontorsutrustning.
Däremot kan vi inte genom deras försorg få tillgång till studierum för våra cirklar som kräver terminsfasta uthyrningstider dagtid, eftersom Folkuniversi- tetet självt till största delen bedriver i tiden koncentrerade skräddarsydda utbildningskurser under dagtid. Vårt behov av studielokaler täcks i dag tillfredsställande i Missionskyrkan och Dragarbrunns lokaler med deras centrala läge. Lärarhögskolans aula är trots sitt mera perifera läge den bästa lokalen för månadsföreläsningarna, både på grund av dess storlek och den terminsvisa garanti vi där fått för fast hyrestid. Den fasta tiden för månadsföreläsningarna – varannan tisdag – är för övrigt en grundbult i vår planering, eftersom tiden för dessa alltid skall vara fri från all annan undervisning inom UPU.
Samrådskretsen
Sedan 1986 har de svenska pensionärsuniversiteten ett särskilt samarbetsorgan med ekonomiskt stöd av Folkuniversitetet. I början träffades man två gånger om året till överläggningar mellan ordförandena. Sedan övergick man till årliga möten, där dock representationen från varje PU begränsats till två, högst tre personer med hänsyn till anordnande PUs ekonomi. Möten har nu hållits i Stockholm (1990), Uppsala (1991), Kungsbacka (1992), Linköping (1994), Göteborg (1995), Uppsala (1996), Växjö (1997), Sundsvall (1998) och Västerås (1999). Där beslöts att i fortsättningen träffas endast vartannat år och de mötena har sammankallats till Visingsö (2001) och Umeå (2003). Nästa möte äger rum i Stockholm (2005). Uppsala hade länge en samordnande uppgift. I Göteborg antogs 1995 en arbetsordning för samrådskretsen, enligt vilken ett presidium skall väljas att fungera mellan mötena. På senare tid har man dock endast utsett nästa mötesarrangör.
Enligt protokollen från de senaste tio årens möten tycks ständigt återkommande frågor framför allt vara pensionärsuniversitetens ekonomi och deras beroende av folkuniversitetets länsavdelningar, organisationsfrågor samt utbyte av erfarenheter kring studiernas innehåll. Presentation av mötesorten med viss betoning på de kulturella inslagen hör till. Ett tidens tecken är kanske också att det först vid Västeråsmötet 1999 och på Visingsö 2001 togs upp frågor kring åldrandet och Äldreberedningens visioner. Annars har äldrefrågor hittills spelat en underordnad roll. Med de stora pensionsavgångarna framöver torde dock intresset komma att öka kring frågor om hur friska pensionärers levnadsår påverkar såväl vår egen verksamhet som samhällets välstånd.
Tankar om framtiden
Vi har under de gångna 25 åren inriktat vårt arbete på att ge ett rikt innehåll till människors friska år efter det aktiva yrkeslivet. Den huvudlinjen kommer att ligga fast. Samtidigt har ett arbete ute i samhället påbörjats att förlänga den yrkesverksamma tiden till 67 år, på sikt kanske till 70 år, vilket påverkar vår rekryteringsbas så länge vi har pensionskravet kvar i våra stadgar. Med förlängningen av den yrkesverksamma tiden följer också omläggning av arbetsförhållandena och arbetstidsförkortning. För dessa nya “nästan-pensionärer” kan pensionärsuniversitetets verksamhet fortfarande vara lockande, men det ställer också krav på oss att vara lyhörda för nya idéer i studiearbetet. Begreppet pensionärer blir mer diffust och vi kommer troligen mer att tänka i termer av “seniorer” eller “personer 55 år och äldre” och “de friska åren efter arbetslivets slut”.
En möjlig färdriktning hoppas vi skall kunna utstakas den 9 oktober vid jubileumsseminariets föreläsningar av förra talmannen Birgitta Dahl, SPFs förbundsordförande Barbro Westerholm och förre universitetsrektorn Martin H:son Holmdahl.